myonespace

Visst e ja super på de här med att hålla denna sidan uppdaterad:P

Har varit mer än fullt ös här med det mesta, trotts de känns de som att inget händer.

Jag började jobba mer o mer förberedde mej inför sommarens alla nya grejer innan semestern men så kom operationstiden som skulle dröja till gösten och 3 dagar innan jag skulle börja jobba fullt igen blev det till att lägga sig på operationsbordet igen för att plocka ut skrotet ur armen.

Denna gången gick det så klart mycket bättre o det börjar kännas bättre redan. 

Jag kommer att vara sjukskriven denna veckan ut och sen blir det semester efter dessa 3 veckor.

Vi har oxå bokat en resa o kommer att dra iväg till Grakland en vecka denna gången alla 3 vilket ska bli så kul.

 

På bygg fronten så har väl itne hänt jätte mycket på vissa ställen men massor på andra.

Vi har satt all panel invändigt på altanen i vår "hörna" och P har byggt en jätte stor U soffa och ett stort bord o mamma har sytt alla synor o kuddar till, fattas dock några än:P

Sen är alla golv tvättade o ska oljas in vilket verkligen behövdes.

VI har satt in fönster på altanen vilket verkligen gjorde enorm skillnad, dörrar får komma senare.

Den sista takpappen är lagt så nu är det vindskivor o de plåtarna som ska till sen är taket helt klart, det känns otroligt skönt.

Inne har väl inte hänt jätte mycket tror jag, elen i taket i garagdelen ska dras o sen är de bara att börja gipsa o se glad ut innan det är dax att börja med vägg till tvättstugan o gjuta golven.

Sakta men säkert går det iaf frammåt iaf, även om jag hade önskat att det gick fortare.´men alla lider inte av samma ångest av att ha de rörigt som jag men man får andas o räkna tll 100 o ta nya tag o hoppas på morgondagen.

Vi har börjat röra på oss lite mera oxå, vi försöker gå "rundan" varje dag den är mellan 7-10 km beroende på vilken omväg vi väljen;) 

Verkligen jätte hemskt ibland men ett måste, motionen är inte bara för att bli smal även om det är den perfekta bonusen utan oxå för att orka mer att bli piggare o gladare som människa.

Jag ser verkligen fam emot morron o kvälls turerna på Rhodos strandpromenader.

 

Ja ibland gnäller man över så mycket saker man inte har lr vill ha att man glömmer av att vara tacksam över de små sakerna i livet.

I helgen klättrade Js kompis på järnvägsbron i stan och fick 16 000 volt i sig o föll 6 meter ner i vatten som tur var. Hon ligger på brännskade intensiven på Linköpings Universitetssjukhus med 80% iga brännskador både in o utvärtes. Tillståndet är mycket allvarligt.

Livet är så skört....

Exakt för ett år sedan på dagen dog en annan tjej J kände för att hon åkte med sin kille som ville stila med sin bil o dom voltade på vägen hem. Dom var nästan hemma o så händer de som inte får hända.

Livet är så kort....

 

4 st i min omgivning har under detta året fått förtidigt födda barn med följder att dom fått liga på neo under jätte långa tider, vissa har klarat sig "lindrigt" undan men en av dom lider jag så otroligt med.

Att få ett barn i vad man kallar normala fall är en omställning o ett psykiskt o fysiskt plan ( iaf för mej ) att då allt händer när det inte ska och sen följer månader av prover och syrgas maskiner och ett ständigt oroande o ovetande.

Alla är säkert jätte stöttande och snälla o vill väl o tycker o ni är så duktiga....duktiga? 

Vad finns det för val?

Man lever som i en egen liten bubbla av ovisshet o att känna efter hur man själv mår gör man inte. Vem ska ta hand om allt då?

Att inte glöma av varandra tror jag är det viktigaste, att finnas o vara för varandra.

En dag när svaren kommer goda som onda vill man inte stå där själv i blåsten bara för att man va så himmla duktig o fixade allt själv.

Att läsa o ta reda på saker är på gott o ont men bättre förberedd än att få en hink iskallt vatten hällt över sig.

Livet är så fullt av frågor utan svar...varför just ni?

 

Ibland är livet så jävla orättvist, jag har en släkting som i år bara legat i en säng o bett om att få dö ifrån sina smärtor, men inte dör hon. Ju mer hon skriker desto fler dör omkring henne....är de rättvisa?

Att hon som inte orkar längre pga sina smärtor ska få ligga i en säng o inte kunna röra sig o vill dö ska tvingas leva när hennes barnbarns mamma tvingas lämna sina små barn pga canser....

Livet är så orättvist.

 

Jag är så otroligt tacksam för de dagar jag får ha med mina nära, att tänka mej en dag utan dom får mitt hjärta att gå i bitar.

Jag älskar er i tid o evighet, då nu o föralltid<3

 

Här ser ni lite kort oxå vilket ju kan va trevligt, jag är kass o på koppla i kameran!!

 

Idag är en dag fylld av tankar och många tårar.

Tårar av rädsla, rädslan att mista någon som man håller nära sitt hjärta.

Det är ett och ett halft år sedan vi stod här förra gången och min tanke då mitt i allt var att nu är det över.

För det är så jag ser det framför mej, det är den erfarenheten jag bär med mej av orden cancer.

Förra gången gick allt  trotts allt bra, än så länge som jag alltid tänker fem års tiden är inte över men hoppet blir större för varje gång att tillslut är hon i mål.

När jag idag fick samtalet om vår  andra gemensamma vän så var det som att göra en resa tillbaka i tiden.

Jag vill vara hoppfull o tro att allt kommer att bli bra igen...men jag tror inte att det ligger i min natur på något vis.

Men tro inte att jag för de önskar ont, jag önskar jag kunde vad som helst för att hon ska slippa denna fruktansvärda tid som väntar, tid av outhärdlig väntan.

En tid fylld av många tårar, tårar av olika slag.

Tårar för tröst, tårar för ensamhet och ovetskap, tårarna av oförståelse.

Jag önskar att jag kunde bota dej, ge dej ett piller för att göra dej frisk igen.

Varför ska de människor som ger livet skratt o glädje ryckas ifrån oss.

En präst sa skratta o skämta om de jävliga i livet, det förenar och binder oss samman...

Jag tror  absolut inte på gud, jag tror nog faktiskt inte riktigt på någonting alls, möjligen mystiska magiska alver och troll men absolut inte någon gud.

Men ibland önskar jag att jag gjorde de, att ha någon att söka tröst och söka svar hos.

 

För vad är meningen med allt detta lidande? lidandet för de människor som har så mycket att ge och har så mycket tid kvar....jag förstår de inte.

 

Jag hoppas att om 5 år kan jag med glädje säga att ni båda är friska, detta året kommer vara ett riktig helvete men du måste ta dej igenom de.

Vi finns alla här för dej, finaste finaste du.