myonespace

Idag är en dag fylld av tankar och många tårar.

Tårar av rädsla, rädslan att mista någon som man håller nära sitt hjärta.

Det är ett och ett halft år sedan vi stod här förra gången och min tanke då mitt i allt var att nu är det över.

För det är så jag ser det framför mej, det är den erfarenheten jag bär med mej av orden cancer.

Förra gången gick allt  trotts allt bra, än så länge som jag alltid tänker fem års tiden är inte över men hoppet blir större för varje gång att tillslut är hon i mål.

När jag idag fick samtalet om vår  andra gemensamma vän så var det som att göra en resa tillbaka i tiden.

Jag vill vara hoppfull o tro att allt kommer att bli bra igen...men jag tror inte att det ligger i min natur på något vis.

Men tro inte att jag för de önskar ont, jag önskar jag kunde vad som helst för att hon ska slippa denna fruktansvärda tid som väntar, tid av outhärdlig väntan.

En tid fylld av många tårar, tårar av olika slag.

Tårar för tröst, tårar för ensamhet och ovetskap, tårarna av oförståelse.

Jag önskar att jag kunde bota dej, ge dej ett piller för att göra dej frisk igen.

Varför ska de människor som ger livet skratt o glädje ryckas ifrån oss.

En präst sa skratta o skämta om de jävliga i livet, det förenar och binder oss samman...

Jag tror  absolut inte på gud, jag tror nog faktiskt inte riktigt på någonting alls, möjligen mystiska magiska alver och troll men absolut inte någon gud.

Men ibland önskar jag att jag gjorde de, att ha någon att söka tröst och söka svar hos.

 

För vad är meningen med allt detta lidande? lidandet för de människor som har så mycket att ge och har så mycket tid kvar....jag förstår de inte.

 

Jag hoppas att om 5 år kan jag med glädje säga att ni båda är friska, detta året kommer vara ett riktig helvete men du måste ta dej igenom de.

Vi finns alla här för dej, finaste finaste du.