myonespace

Sitter med Mia Skäringers senaste bok i ena örat o hör en råtta som måste va stor som en katt på vinden, just nu låter de som att den ska kraffsa sig ner till mej i soffan.
De finns ingen människa jag vet som kan skriva som Mia, hon skriver sånt som man själv önskar man kunde skriva.
Hon skriver verklighet, inte en massa fisförnäma saker utan den hemska fula sanningen som den faktiskt är.
Jag önskar så att hon började blogga igen, när hon lagat sig igen o är hel för andra igen,

Hon träffar alltid mitt i livet, hon gömmer inte så mycket som hon kanske skulle men för mej är hennes ord som bomull för själen.
Det är alltid skönt att veta att man inte är ensam om allt.
Att man borde ta tag i de där men träning o att man borde ge sin familj o vänner mer tid.
Men livet är inte så lätt alltid, lr är de de?
Hur lätt är de att vända upp o ner på livet för att komma dit man vill.
Behöver man vända ut o in på sig själv o sin själ för att hitta rätt?
Va e rätt då, är de att lära sig att baka bullar o ha fina blommor i fönstret för andra att se.
När ja tänker tillbaka vet ja inte om blommorna hemma i mitt barndomshem va så himmla fina o några bullar fanns de då inte om inte farmor kom o bakade dom.
Ändå har jag haft de så bra, ja när ja ser tillbaka så jan jag verkligen säga att mina föräldrar verkligen slet ont för att göa allt i deras makt för att jag skulle ha de bra, trotts att jag stretade emot allt jag kunde...undrar varför?
Men ja kan se att J ibland gör precis de samma.
När i livet var de som man kom rätt? lr har man kommit dit än.

Just nu känns livet ganska bra, de är då tänken kommer...va kommer nu, för de e som Mia säger man får fan inte va riktig lycklig, iaf inte för länge för då kommer nått.
I förrgår pratade J om döden o kärleken, jag vill inte att den ska komma o banka på dörren igen inte nu igen.
Döden kommer när allt är som lugnast o gladast har jag märkt, de kommer alltid något jävligt när man skratta för mycket.
Nu har jag ett jobb som jag älskar, ja kan sitta hemma o smida planer åt piff för jobbet o känna att ja längtar tills nästa dag även om man är trött ibland.

Igår kom J hem med ett blåöga, ja ni skulle sett henne, som hämtad direkt från en boxningsrond.
Dragkamp o bus med tjejkompisarna, så kan de gå när dörrkarmen är för nära, inte äns smink hjälpte för att dölja de.

Nä nu ska ja skrämma slaget på råttjävulen som krafsar över mitt huvude, ja undrar va fan den gör boar för sina 200 ungar kanske som ska springa i väggarna o inte villja äta giftet vi lagt ut.