myonespace

Igår var jag ju som sagt ledig o fick gjort lite av det som jag tänkt iaf.
Papi kom hit efter jobbet o satte ihop lite saker o sen när kl var halv 8 styrde jag stegen hem till Bettan för lite te med henne o Sandra, o även hennes trevliga bror var med en liten stund.
Skönt att sitta o prata utanför jobbet, på jobbet hinner man bara slänga ett par ord o sen kommer någon o stör om man äns hinner komma så långt.
Så jag vet hemma vid 12 tiden, som alltid;) Men vi hade som sagt jätte trevligt som alltid.

Jessicas stackars kusinbarn är sjuk o dom vet inte vad felet är, usch det är hemskt när ens barn/djur är sjuka för man blir så totalt maktlös.
Hur hemskt det än kan vara att få ett svar på vad felet kan vara är de ändå bättre att inte veta alls.
Vi hoppas så klart att det inte är något hemskt o att hon snart får komma hem igen o bli bra.

Igår hände det tydligen grejer på min gammla skola oxå, en drogpåverkad 15-åring fick spelet o kastade saker o misshandlade 5 personer o hotade folk till livet.
Hemskt att det ska behöva va så, man kan undra vart hans lärare funnits genom hans uppväxt, visst föräldrar oxå men vi som föräldrar kan inte hålla våra barn i handen hela tiden även om vi skulle villja.
Vem vet han kanske har det jobbigt hemma, har föräldrar/er som dricker lr aldrig är hemma.
Dom kanske hjälper hela tiden men inget hjälper iaf.
Vem ska se honom då?
Det är så lätt att trampa fel i livet o öppna dörrar som man inte borde, det är så lätt att tycka att saker ser så självklara ut.
Lätt att tala om att det är den lr dens fel att de blivit som det blev.
Jag vet själv hur det kunde vara att sträva mot mål som andra sa att man aldrig skulle nå....o de gjorde jag inte så ofta som jag önskat.
Ibland leds man för lätt av bara ord från andra.
Att hjälpa dessa barn som far illa borde vara någon som fler ägnade sin tid åt.
den dagen Jessica börjar hänga ute med sina kompisar kommer jag va den jobbiga morsan som hänger på stan hoppas jag.
Det är inte så lätt som man tror att veta alltid.
Vem vet han kanske är den räddaste o ledsnaste av dom alla, hans föräldrar kanske har kämpat men inte fått hjälp, vilka är vi att dömma?

Idag har jag inte hunnit göra så mycket mera än att läsa lite tidning o ätit lite frulle.
Nu är det däremot dax att dra på sig andra kläder o ta sig en tur ut o gå innan det är dax att styra mot jobbet.
Jag har gott om tid men ändå känner jag lite panik över hur jag ska inna gå o göra mej klar o kanske måla o fixa...
Så va gör jag då här kan man ju fråga sig....hmm.
Nä ut va de va...