myonespace

Ja de e de jag känner idag. Förtvivlan o maktlöshet. Man försöker på alla vis att visa vägen o lära rätt o fel. Att alltid säga sanningen hur illa den än må vara. Jag står inte själv o de e jag glad över. Har dom lärt sig sin läxa lr är detta bara början. Man pratar, hotar. Verkställer, hjälper o vill väl. Man talar om vad man får o inte får o även vem man inte får umgås med. Ändå kommer dessa jävla ungar o lovar guld o gröna skogar, det spelar inte bör någon roll att deras dyrbaraste saker var ifrån dom av samma person, när dessa kan ljuga som en skenande häst för dom o få dom o tro på allt. Att växa upp för 15 år sedan var en kamp, nu känns det som att man ska få åka samma jävla tåg igen. Ja vill slå o sparka o få någon att förstå. Man ska vara glad om detta aldrig händer men man kan väl inte direkt känna sig jätte förvånad, de är sättet.